100% Mount Everest

Det ultimata äventyret. Den totala upplevelsen. På toppen av Mount Everest framstår allt annat som litet. De fyra kompisarna Gabriel, Jesper, Alexander och Thomas bestämde sig för att anta utmaningen.

På vägen upp mot toppen ställs de inför extrema påfrestningar, såväl fysiskt som mentalt. Belöningen: 100 % frihet. 100 % känsla. Läs allt om deras kamp på Bloggen.

Sista blogginlägget:

Jag kommer ihåg när jag köpte min nuvarande lägenhet och mamma frågade mig -Alexander vad skall du ha på väggen i vardagsrummet. -Mamma jag skall ha en bild på mig själv på toppen av Mount Everest. Mamma skrattade och sa, nej låt nu pappa hänga upp något på väggen. Nej mamma jag är allvarlig, den väggen är tom tills den tavlan sitter där.

Det var 3 år sedan. Nu satt jag i Highcamp på 8300m och försökte smälta snö, – Var det så här jag hade tänkt mig att det skulle vara. Ja kanske det. Jag hade inte tänkt så mycket på hur det skulle vara. Jag hade bestämt mig för att jag skulle göra det och ställt in mig på att det skulle bli ett helvete. Allt annat än ett helvete var bra. Jag startade toppdagen ca 21.45 den 24maj, sist ut ur tältet från vår grupp, men ändå tidig ut på de fasta repen. Trots det var det fler än jag på de fasta repen, och tanken slog mig faan har jag massor av folk nu framför mig som gör att jag kommer få stå och köa vid den förbannade stegen. Jag kände spontant, shit jag är sen IGEN! Men klättrarna framför mig höll ett jämnt tempo och ibland ett högre än mig.

Så här i efterhand har jag insett att allt fler klättrare har en personlig sherpa som bär med sig extra syrgas till klättraren, vilket gör att man kan gå på ett högre syrgasflöde men samtidigt bära mindre. Men det var bra att jag inte hade stenkoll på det för det gjorde att jag försökte hänga på.

Jag hann ikapp Gabriel efter en timme, såg Jesper och Tomas längre upp. Gabriel stannade till och jag kommer ihåg ur han tittade på mig och sa “det e lugnt kör på”. Jag fortsatte trycka på uppåt, passerade Jesper och Tomas efter ett tag, kommer ihåg att jag försökte spana uppåt för att se om jag kunde se början på Ridgen (där leden planar ut) – jag såg pannlampor som ringlade sig men jag såg ingen Ridge. Jag var trött, funderade på vad kroppen använde som energi, kolhydratdepåerna måste ju vara slut och fettet runt magen hade ju redan försvunnit för länge sedan. Jag försökte trycka i mig energigel och vatten, stannade ungefär en gång i timmen. Uppfattade aldrig när jag kom upp på ridgen, allt var så mörkt och min vänstersida på mina goggels hade immat igen. Jag tittade mest ner i backen och sneglade uppåt för att hitta rätt väg.

Dorje vår leadsherpa hann ikapp mig efter några timmar, kanske hade han gått strax bakom mig hela vägen, jag vände mig aldrig om. Han kontrollerade min syrgas och konstaterade “2hours, than new oxygen” – Jag nickade; och vi fortsatte.

Plötsligt såg jag en stege, vafaan tänkte jag det finns ju inga stegar här dom är ju vid second step. Vi var vid second step. Dorje skruvade upp min syrgasflöde från 2L syre till 3L/min. Och sen började jag klättra uppför den 1a stegen som hänger i säkert 30 linor. Lite som att klättra uppför en repstege. Efter 1a stegen som inte är mer än 2meter, kryper man till höger över en smal klippa, man kopplar in sig i repen och håller i allt man kan få tag i. Man tittar inte ner till höger, för där finns inget att titta på ; det är bara ett långt stup. Sedan klättrar man upp genom en smal klipp-passage på några meter som leder upp till den sista stegen.

Väl uppe ovanför sista stegen väntade jag på Dorje; jag ropade “turn down oxygen, 2L”. No No keep going, keep going, you doing good, GO. Ok inte läge att argumentera. Vi fortsatte genom mörkret, letade bra rep att fästa säkringar i. Tröttheten smög sig på hela tiden. Jag bytte syrgastuben på 8700m precis bredvid en fastfrusen klättrare. En märklig känsla. -Där satt man väl medveten om att man spelade med marginalerna, bredvid mig låg de som spelat för mycket med marginalerna. Men jag hade förberett mig mentalt. Jag visste vad jag skulle se den här dagen, och jag hade bestämt mig för att inte ta in detta, inte idag!

Solen gick upp och jag närmade mig snöpyramiden (fake summit) ser ut som toppen nerifrån, men verkliga toppen ligger en bit bort. Jag skymtade Chris vår guide och kände mig stark, insåg att jag höll ett bra tempo. Stannade halvvägs uppför snöpyramiden och tänkte, här borde man se en fastfrusen klättrare det här är ju en fin plats att stanna på, mycket riktigt till vänster om mig låg en död man och nästan stirrade på mig.

Jag fortsatte och efter ett tag började jag möta klättrare som var påväg ner från toppen. Jag mötte en kille från Skottland som sa att det var 25minuter kvar, You will make it!. Efter 25minuter mötte jag Pete, Connor och Mingma som just vart på toppen. Jag frågade; how far? Pete svarade 45 minutes. Jag skakade hand med dom och kände inombords ; yes!! jag grejar detta! Jag tog upp radion för att anropa Gabriel o Jesper, hade hört över radion att Tomas var tillbaka vid tälten, men Jesper och Gabriel de måsta vara typ en timme bakom mig. Inget svar, ropade igen “vafaan”/ ropade på Chris. Inget svar.

Frågade Dorje om han visste var de var; han visste inte. Tog av mig syrgasmasken och skrek ner till Mingma, The other Swedes, Jesper, Gabriel / -han svarade “turned around, they are ok”. Jag fortsatte..

Jag nådde toppen av Mount Everest. Kl 06.00 efter 8h och 15min. Jag var trött men kände mig samtidigt väldigt stark och fokuserad. Om ni undrar hur jag kände mig på toppen kan jag säga. Jag kände ingenting. Jag gjorde det jag planerat att göra. Tog mina foton, tittade mig omkring och konstaterade . Jaa this is it. I mina tankar har jag i flera år visualiserat mig själv på toppen likt en hjälte dramatisering hur jag reser den svenska fanan ut i rymden till ett stycke klassisk musik. Men det var inte så. Jag bara satt där, utpumpad med min nackvärk och mina lungor som försökte suga i sig syre.

Tittade nerför Ridgen och konstaterad att jag just nu befann mig långt ifrån säkerheten och hade långt kvar till tryggheten. Försökte ringa Lotta på satellit telefonen, men batteriet hade gett upp. Jag tog av migryggsäcken kontrollerade syrgasen och började klättra ner från Jordens tak. Det var en kamp att ta sig ner. Jag halkade till några gånger, jag slet sönder min dundräkt mot klipporna, men jag gjorde en sak bra det vet jag. Jag tänkte inte, jag tryckte bara på, jag ville hem!!

Jag mötte upp Chris vid tälten på 8300m,. Jag tackade Dorje för att han klättrade precis bakom mig hela vägen ner, pekade vilka rep jag skulle använda. Jag gav honom alla pengar jag hade på mig. 1000us dollar, mycket pengar för honom. För mig idag- Dom var hans! Kröp in i tältet och kramade om Chris o sa “I fucking summited, I fucking summited”.

Chris berättade att Tomas, Gabriel och Jesper var på väg ner men att de verkade vara ok. Lånade Chris telefon för att ringa hem. Även om det var tidigt att ringa hem från camp3 så ville jag lugna Lotta, ge henne någon slags kvitto på att jag kommer hem!. Jag kände mig trots allt stark och även om det var långt kvar så var tryggheten betydligt närmare. Jag ringde Anders kunde hans nr utantill, och kommer ihåg att jag sa: Jag vill att du ringer Lotta och Mamma nu! / Jag ringer igen från ABC imorgon. Chris och jag beslutade oss i camp 3 (8300m) för att klättra hela vägen ner till ABC(6200m), utan att sova i camp 2 (7800m) som planerat.

Vi anlände något förstörda men vid gott mod strax efter midnatt den 26maj.

Tack till mina vänner Jesper, Gabriel och Tomas- (Team Promoteq) Utan er hade jag aldrig nått toppen, troligen inte ens nått basecamp. Tack till min familj, flickvän, vänner som stöttat mig trots att ni tyckt att detta många gånger varit idiotiskt. Tack till alla våra sponsorer som trott på oss. Ett livsavgörande Tack till Kustjägarkompaniet – utan den utbildningen hade jag aldrig tagit mig ner från berget. Tack till Gabriels flickvän Anna som gjort ett stort arbete och uppdaterat vår blogg www.4everest.se med information.

Snart sätter jag upp tavlan i vardagsrummet. På den kommer det stå. “Kom ihåg hur mycket du hatade det. Kom ihåg hur mycket du lovade dig själv att aldrig göra om det”

/Alexander Riddermark Mt Everest Summiter 25 Maj 2012 kl 06.00

VÅRA PRODUKTER. NY DESIGN

Nikotinfritt

När du tar en Onico känner du igen den sköna känslan du är van vid.

Onico ger dig 100% känsla utan att innehålla varken nikotin eller tobak. Så när du vill varva eller minska ditt tobaks- och nikotinintag — ta en Onico.

Läs mer om nikotinfritt

FAQ

Vad innehåller Onico?

Hur nyttigt är det att ha växtfibrer under läppen?

Innehåller Onico socker?

Läs alla frågor och svar på vår FAQ-sida

onico_nikotinfritt_snusalternativ_instagramtavling
22 Apr

Vad är 100% känsla för dig?

Vi har en vinnare! Här har vi vinnaren i Onico Instagram-tävlingen #100procentkänslavinter. Vi på Onico vill tacka alla som ställt upp i vinterns instagramtävling med era fantastiska bilder. Tillsammans med Jon Olsson så har vi stött och blött men till slut enats om vår favorit. Den här bilden fångade verkligen oss. En ögonblicksbild som förmedlar […]

Onico-Nikotinfritt-JonOlsson.-Are
11 Apr

Onico och Jon Olsson Invitational 2013

Jon Olsson Invitational (JOI Big Air) är tävlingen där de bästa åkarna är med och satsar allt. Onico är så klart stolt samarbetspartner till JOI Big Air.

onico_dostricket-nioktinfitt_snusalternativ2
11 Apr

Dostricket

Dostrick bygger minst lika mycket, om inte mer, på artisteri, som på skicklighet. Här får du tips och råd på hur du optimerar din dosa och lär dig grunderna i dostrick med Marcus.

Kontakta onico




 Ja, jag är över 18 år och ni får använda mina kontaktuppgifter i marknadsundersökningssyfte. De uppgifter vi sparar är: namn, e-postadress och frågekategori. Syftet är att vi gärna kontaktar dig i framtiden för en eventuell marknadsundersökning. Läs vår sekretesspolicy för mer information.